Lorena Delgado Varas och Vänsterpartiets vara

 

Under det senaste åren har Vänsterpartiet  präglats av inre slitningar, och flera av de trognaste medlemmarna – ända upp i partistyrelsen – har antingen valt eller tvingats att lämna partiet och sina poster.
Den senaste och mest uppmärksammade av dessa har varit Lorena Delgado Varas, som snabbt kom att bli en symbol för den djupa konflikten mellan ideologisk integritet och politisk kontroll. Delgado, riksdagsledamot med rötter i den post- och antikoloniala traditionen, har öppet kritiserat Israels agerande i Gaza. Ett engagemang som lett till misstänkliggöranden, intern kritik och en uppenbar marginalisering inom partiet. Samtidigt har den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt, trots att han avgått, fortsatt att utöva ett anmärkningsvärt inflytande över partiets inriktning – ett slags skuggledarskap som förtjänar en närmare granskning.

Lorena Delgado Varas – röst för förtryckta, måltavla för makten

Lorena Delgado har, liksom flera andra vänsterpolitiker med invandrarbakgrund, gjort sig till tolk för röster som sällan får plats i det offentliga samtalet. I sin kritik mot Israels militära övergrepp i Gaza har hon betonat det palestinska folkets mänskliga rättigheter och krävt ett kraftfullt politiskt svar från Sverige och EU. Hennes engagemang har inte setts med blida ögon av partiledningen. Istället har hon fått möta anklagelser om att “antisemitism” – en allvarlig anklagelse som, i detta fall, saknar konkret grund. Det är här det blir intressant. I stället för att problematisera Israels agerande som en stats maktutövning – vilket självklart måste vara tillåtet i ett demokratiskt samhälle – reduceras kritiken till en fråga om etnicitet och antisemitism. Detta är inte bara ett ohederligt debattgrepp, utan också ett direkt hot mot yttrandefriheten och den antikoloniala analys som vänstern historiskt burit.

Sufflören Sjöstedt

Jonas Sjöstedts roll i detta förtjänar särskild uppmärksamhet. Efter att ha lämnat partiledarposten fortsatte han att, enligt insides källor, indirekt styra Vänsterpartiet genom att handplocka nyckelpersoner till partistyrelsen och genom att kontinuerligt agera som en ideologisk garant för en viss linje: en tydligt eurovänlig, pro-parlamentarisk och kontrollerad vänster. Sjöstedt framstår mer och mer som en “grå mecenat”.  Av allt att döma har han inte släppt taget om partistyrelsen och riksdagsgruppen. När Delgado kritiserade Israels krigsförbrytelser, gick det snabbt att se hur denna linje kolliderade med den center-liberala profil som Sjöstedt och hans efterföljare Nooshi Dadgostar försökt bygga. Det verkar som om Sjöstedts inflytande har bidragit till att kväsa kritiska röster inom partiet, snarare än att främja en bred ideologisk debatt.

Kritik mot Israel är inte antisemitism

Att kritisera staten Israel för krigsbrott, folkrättsbrott och apartheidpolitik  – eller ens israels inflytande över världspolitiken, inte minst genom sin symbiotiska relation med USA – är inte detsamma som att hysa fördomar mot judar. Denna distinktion är inte bara viktig – den är nödvändig. Det är fullt möjligt, och moraliskt försvarbart, att stödja det judiska folkets rätt till trygghet och samtidigt fördöma en stats folkrättsvidriga ageranden. Att dessa två nivåer blandas ihop är ett ideologiskt vapen – ofta använt av pro-israeliska aktörer som försöker tysta berättigad kritik genom att jämställa den med förföljelse. Begreppet antisemitism har i detta sammanhang delvis kidnappats och används nu som en sköld för att undvika ansvar. Den globala opinionens känslighet för Förintelsen – med all rätt – har exploaterats i syfte att avfärda varje kritik mot Israel som hat mot judar. Det är en cynisk strategi som drabbar både palestinier och judar – de förra genom att deras lidande förnekas, de senare genom att deras historia missbrukas i syfte att legitimera folkmord.

Vänsterpartiets vägval – mellan princip och pragmatism

Vänsterpartiet står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter man på en väg där lojalitet premieras över mod, där kritik av makt ses som illojalitet, och där partiet låser in sig i en ideologiskt steril och taktisk bubbla. Eller så väljer man att åter öppna dörrarna för en levande intern debatt – där röster som Lorena Delgado Varas inte bara tillåts, utan uppmuntras. Det är inte svårt att se varför partiet vill undvika att bli anklagat för extremism eller antisemitism. Men priset för detta är högt, om det innebär att man börjar överge sina grundläggande värden. I en tid när det politiska klimatet hårdnar och högerextrema rörelser växer, har vänstern ett ansvar att stå upp för folkrätten, för internationell solidaritet och för rätten att kritisera övermakt – oavsett vem som utövar den.

Lorena Delgado Varas har inte gjort sig skyldig till något annat än att ta sitt uppdrag som folkvald på allvar. Hennes fall borde mana till självrannsakan inom Vänsterpartiet – och en återgång till en politik som sätter princip framför bekvämlighet. Det är först när vänstern vågar stå upp för de förtryckta även när det kostar politiskt, som den har moralisk rätt att kalla sig just vänster.